SMART-1

Den 28 september 2003 sköts den europeiska rymdorganisationen ESA:s rymdsond SMART-1 upp från Kourou i Franska Guyana för att studera månen från en polar omloppsbana.

SMART-1 (Small Missions for Advanced Research in Technology) var ESA:s första smart-sond i satsningen på små uppdrag för avancerad forskningsteknologi. Svenska rymdbolaget i Solna byggde SMART-1 och genom att testa ny teknik banade SMART-1 väg för nya forskningsprojekt.

Exempelvis drevs SMART-1 av ström från dess solpaneler, ett solelektriskt framdrivningssystem likt en jonmotor. Med jonmotorn lyckades sonden övervinna jordens gravitation och placera sig i omloppsbana runt månen.

IRF i Uppsala hade delansvaret för instrumentet SPEDE (Spacecraft Potential, Electron and Dust Experiment), som bestod av två elektriska sensorer monterade på ändarna av bommar vid rymdsondens utsida. Sensorerna övervakade effekterna av den solelektriska framdrivningen på rymdsonden. Under kryssningsfasen kartlade experimentet plasmadensitetsfördelningen runt jorden och när SMART-1 befann sig i omloppsbanan runt månen studerade den hur solvinden påverkar månen.

Huvudansvaret hade det finska metrologiska institutet, FMI.

IRF i Kiruna bidrog till instrumentet D-CIXS (Demonstration of a Compact Imaging X-ray Spectrometer). D-CIXS, ett slags röntgenteleskop, kunde identifiera viktiga kemiska element i månytan. Observationerna bidrog till att forskarna kunde bekräfta teorier om utvecklingen av månens terräng och gav ledtrådar till månens ursprung. Instrumentet användes som ett test för kommande undersökningar på Merkurius.

Huvudansvaret hade Rutherford Appleton Laboratory i Storbritannien.

I september 2006 tog uppdraget slut då SMART-1 gjorde en planerad och kontrollerad kraschlandning på månens yta.

Bild: ESA