Freja (F3H och F4)

Den svenska satelliten Freja sköts upp den 6 oktober 1992 från Jiuquan Satellite Launch Center i Kina. Freja avbildade norrskenet och mätte partiklar och fält i den övre jonosfären och den nedre magnetosfären.

Instrumentet F3H. Foto: IRF

Svenska, tyska, kanadensiska och amerikanska vetenskapliga instrument flögs på satelliten som tillverkades av Rymdbolaget. Instrumenten mätte laddade elektroner och joner samt elektriska och magnetiska fält.

IRF i Kiruna ansvarade för ett instrument, F3H, med två sensorer för mätning av laddade partiklar. Den ena sensorn, TICS (Three-dimensional Ion Composition Spectrometer), mätte positiva joner (till exempel protoner, heliumjoner och syrejoner) i energiområdet 1 elektronvolt till 10 kiloelektronvolt.

Den andra, MATE (MAgnetic imaging Two-dimensional Electron spectrometer), mätte elektroner i energiområdet 0,1-115 kiloelektronvolt. Huvudansvarig för F3H var Lars Eliasson.

IRF i Uppsala ansvarade för våg- och plasmatäthetsinstrumentet F4. Huvudansvarig var Bengt Holback. Instrumentet var utrustat med sju sensorer som mätte plasmadensiteten och elektriska vågfält, tre sensorer för magnetiska fält och ytterligare en antenn för vågor upp till flera megahertz.

Mätserier i norrskenszonen

Freja gick i en bana som gjorde att den färdades långa sträckor längs med norrskensovalen, inte tvärs över den som de flesta satelliter som studerar polarsken. Det gav mycket långa mätserier i norrskenszonen, av exempelvis hur en del av jordens syre far iväg ut i rymden från de översta atmosfärlagren.

Just denna fråga studerades tillsammans av IRF:s två instrument, där vågmätningarna från F4 kunde användas för att förstå vad som hade gett fart åt syrejonerna som F3 såg fara iväg.

Satelliten kontrollerades via Rymdbolagets markstation Esrange i Kiruna och var i drift mellan oktober 1992 och oktober 1996.

Freja finansierades av Rymdstyrelsen.

 

Bild
Bild: SSC