Fotoner med kortare våglängd än det synliga ljuset har så hög energi att de kan slå sönder kemiska bindningar. De kan på så sätt göra stor skada på levande varelser men det är också på det sättet de absorberas i atmosfären, de slår sönder bindningarna i molekylerna i luften. Ozon bildas av syre genom att syremolekylerna slås sönder av fotoner. Det krävs ganska hög energi för att bryta bindningen i syre och därför kan den bara brytas av fotoner med ganska hög energi. Ozonet bryts i sin tur ner betydligt lättare och kan slås söner av fotoner med lägre energi. Eftersom det finns många fler sådana fotoner blir ozonets livslängd kort och det är därför som det finns mycket syre i atmosfären och nästan inget ozon.
Att just ozon är så viktigt är för att det bara är det som absorberar ljuset med våglängder just kortare än synligt ljus. Ozon är ett mycket reaktivt ämne och om det bara finns andra ämnen att reagera med kommer det att brytas ned snabbt utan solljus. Nu är vi så lyckligt lottade att det inte finns så mycket annat att reagera med på de höjder där ozonet bildas, eller rättare sagt inte fanns innan människan började släppa ut något sådant. Sedan ett par decennier tillbaka har vi t ex använt freoner. De är så fantastiskt stabila att de kan färdas runt så lång tid i atmosfären att de kommer ända upp till stratosfären. Där sönderfaller även de och ger då ifrån sig klor. Klor deltar som så kallad katalysator i nedbrytningen av ozon så att det trots att det bildas lika mycket som tidigare bryts ned utan att det absorberas någon strålning. En katalysator är ett ämne som deltar i en kemisk process utan att förbrukas och man blir alltså inte av med problemet. Freoner är som sagt mycket stabila ämnen och de blir kvar i tiotals år efter det att de kommit upp till stratosfären. På IRF studeras hur luftmassorna rör sig i dessa delar av atmosfären bl a genom att titta på just hur freonerna sprider sig.